Nordbon

Hallo!

I går var det en rätt så betydelsefull dag - i alla fall om man råkar vara ett lika stort fan av Kongeriket Norge som jag. Det var nämligen 17. mai - Norges nationaldag. Om jag hade befunnit mig i Oslo som i fjol, hade dagen definitivt börjat med körsång, följt av hotellbrunsch någonstans i centrala Oslo. Dessutom hade jag ju förstås varit och tittat på barnetoget passera Det kongelige slott bland andra jublande människor ätandes pølse och is. Och så skulle den redan fantastiska dagen ha avslutats med en liten trevlig fest i minst lika fantastiskt sällskap. Tyvärr (sic!) hade jag inte möjlighet att ta mig till Norge i år för att delta i nationaldagsfirandet, men eftersom Norge - om någonting - verkligen är värt att fira med pompa och ståt, ordnade jag en liten, liten fest bara åt mig själv. Tacka vet jag dagens teknologi för att det är möjligt att följa med i festligheterna över nätet så man missar dem ju inte helt fast man nu råkar befinna sig utomlands. Så här såg det ut hemma hos mig när jag i år firade 17. mai (I fortsättningen måste jag nog se till att kunna fira nationaldagen på plats i Norge):

För det första var jag ju så klart tvungen att ta fram det "norskaste" jag har här hemma, nämligen flaggan. Jag hade redan hunnit glömma att jag faktiskt har hela två stycken av denna vackra korsflagga här hemma. Pappa har någon uttryckt sin oro över att jag håller på förlora min finländska identitet helt och hållet, men jag tycker nog att det där med identitet gärna får vara mer mångfasetterat än så. Jag har sagt det tidigare men jag säger det igen: Jag föredrar själv en nordisk (!) identitet. (Ser man riktigt, riktigt noga på bilden till vänster här ovan så kan man eventuellt se en svensk flagga också liggandes på hyllan. Om bara knappa tre veckor är det dags att "hissa" den o', va'?)

Eftersom min egen lilla fest inte annars var något att hänga i julgranen precis, så tänkte jag satsa på maten istället. Huvudrätten bestod av köttbullar av hjortfärs, potatisgratäng och världens enklaste sallad (isbergssallat + tomater + balsamvinäger). Till läckerheten drack jag - som sig bör - ett stort glas kall mjölk. Till efterrätt lagade jag en väldigt enkel bärpaj. Utanför butiken såldes det redan färska bär men jag tyckte att fyra euro för en halv liter blåbär var lite väl mycket så jag använde mig av nedfrysta bär istället varav blåbären faktiskt var inhemska (hallonen från Serbien... ups...). Bären står i en kräm av vispad grädde och smält vit choklad. Själva kakbottnen var några minuter för länge i ugnen men lyckligtvis syns detta inte på bilden. 

Maten var nog väldigt god - om jag må säga det själv - men det icke-existerande sällskapet lämnade lite övrigt att önska. Inför nästa års firande måste jag nog börja spara till en Norgesresa i god tid för jag vet i alla fall att jag alltid är välkommen att fira med bl.a. kören och annat trevligt folk. Ja, de där norrmännen är så himla trevliga... Hurra för dem! Nu tror jag att jag hoppar på cykeln och tar en tur till Runsala för att få en lite effektivare avslutning på dagen. Det enda jag faktiskt har åstadkommit idag är att jag äntligen lyckades tvätta ugnen och alla ugnsplåtarna. I morgon blir det skolgrejer igen för hela slanten; dem har jag nu försummat alldeles tillräckligt länge nu, känns det som. 

Ha det godt!

Det här med rullskidor börjar redan bli ett tema i tjatigare laget här på bloggen men jag hoppas att ni står ut med det på något vis ändå. Det ska påpekas att det faktiskt är överraskande svårt att få tag på rullskidor - i den här stan i alla fall - för att inte tala om folk som på riktigt vet något om dem. Hittills har jag hittat två sportaffärer i min kära hemstad Åbo som har rullskidor i sitt sortiment överhuvudtaget men eftersom det i samma butiker också rätt starkt har antytts hur opopulärt det är med rullskidåkning så här på 2000-talet, tycker jag att jag inte heller kan lita på dessa butikers expertis på sportgrenen.

Därför har jag ganska flitigt konsulterat internätet för att kunna underrätta mig lite bättre om vad det finns för olika slags rullskidor ute på marknaden och jämfört deras egenskaper. Ett litet problem med vanliga rullskidor tycks vara att man är illa tvungen att åka längs asfalterade (cykel)vägar som ju också oftast går längs med ibland ganska livligt trafikerade och bullriga vägar och det är just denna sistnämnda egenskap som jag inte är så värst förtjust i. Därför tänkte jag att det kanske (sic!) skulle vara klokast att införskaffa rullskidor med lite större hjul som möjliggör att man kan åka också på grusvägar och liknande ojämnare ytor, och naturtligtvis kan man då också åka längre in på hösten eftersom de inte är så känsliga för olika slags väderförhållanden. Till exempel sådana här kunde komma i fråga:

Skike VX Twin kallas de och egentligen är de inga riktiga rullskidor utan skikes (skate + bike) som utseendet till trots inte riktigt är som rullskridskor. Dock har en del av de "experter" som jag talat med sagt att det är betydligt tyngre att åka med skikes än med vanliga rullskidor men hur stor skillnaden i själva verket är, vet jag inte. Jag vill ändå helst göra längre turer så då är det inte någon vits med rullskidor som jag inte orkar åka mer än ett par kilometer med åt gången. Å andra sidan kunde man väl förvänta sig att konditionen också blir bättre allteftersom man åker fler och fler turer. Det enda jag vill är att det ska vara - om möjligt - lika roligt som vanlig skidåkning. * Enligt mina internetkällor, dvs. skike.de, lär det finnas en återförsäljare av sådana här skikes i Åbo - och den råkar dessutom ligga ganska nära "min" K-citymarket så jag måste nog absolut passa på att ta en sväng dit nästa gång jag går och handlar. Jag vet bara inte hur jag skulle kunna hålla mina förväntningar i schack...

***

Förra veckan gjorde Kongeriket sig påmint på ett rätt överraskande sätt för jag fick nämligen min norska skattedeklaration med tillhörande anvisningar hemskickad på posten. Föga överraskande hade Skatteetaten endast en lång rad nollor att komma med eftersom jag ju - av naturliga skäl - varken fick lön eller några andra pengar eller betalade skatt i Norge förra året. I vilket fall som helst var det roligt att kunna konstatera att jag faktiskt lyckades lämna ett spår efter mig i Kongeriket; de kommer alltså ihåg mig, heh! Nåja, jag är fortfarande också kund på Deichmanske biblioteket och har bibliotekskortet kvar i plånboken. Innan jag flyttade från Oslo ville jag försäkra mig om att de faktiskt har mina uppgifter kvar i sitt kundregister också efter att jag flyttat tillbaks till Finland, och jo, det har de. x)

Skattedeklarationen (no. selvangivelsen) från Skatteetaten.

***

I går fick jag veta att jag fått en plats på sommarens språkkurs i Århus. Tjah, vad ska vi nu säga till det då? Det blev alltså ingen Islandsresa för min del i sommar som jag hade hoppats. Jøss, så tråkigt. Jag hade helt räknat med att få lära mig isländska i juni och uppleva Island igen efter två år och dessutom få 10 sp för kursen på köpet. Det värsta är att jag inte kan ta emot platsen på kursen i Århus heller eftersom jag redan har hunnit komma överens om sommarjobbet, och jag kommer att jobba hela juli månad då kursen äger rum. Att ta en kurs i danska skulle annars absolut stå väldigt högt på min lista men passar det inte så gör det inte det. Suck... Nå, nästa år kan jag förstås ansöka på nytt men egentligen kräver mina haltande språkkunskaper att jag istället skulle åka till Estland på en språkkurs så fort som möjligt, men vi får nu sjå hur det blir. Summa summarum: Nu plötsligt står jag inför frågan om jag vill ha ett sommarlov på en månad eller om jag ska meddela jobbet att jag är tillgänglig en månad tidigare ifall de skulle behöva mig. Det är faktiskt länge sedan jag senast haft ett sommarlov...

Ha det godt!

PS. Till Pär och andra intresserade: Det verkar vara rätt vanligt i både nyländska och österbottniska finladssvenska dialekter med efterställda possessivattribut (huset hans/sitt istället för hans/sitt hus). Det förblev dock ännu oklart hur mycket folk använder hans/hennes;deras istället för sin/sitt/sina men jag ska fortsätta med mina observationer. Alla som känner sig bättre underrättade får väldigt gärna komma med kommentarer i fältet nedan.

I dag får ni läsa om några språkgrejer som jag har gått omkring och funderat på de senaste dagarna. 

• Oregelbundna verb 
  Språkförändring är ju, som vi alla vet, ett riktigt fascinerande fenomen även om en del av befolkningen ofta tycks motsätta sig det rätt så starkt. Ibland händer det också att förändringar smyger sig in i språket så att folk nästan inte ens lägger märke till dem. När det gäller verbböjningen i svenska så vet vi ju att vissa verb böjs starkt (skida - skidar - skidade - skidat) medan andra får en stark böjning (frysa - fryser - frös - frusit). Detta är särskilt intressant eftersom systemet ju inte är helt stabilt utan vacklar så att verb byter böjningskategori - antingen helt eller delvis. Ta nu t.ex. verb som närvara som ju inte böjs som vara (*närär - *närvar - *närvarit) eller dammsuga som, lite beroende på vem man frågar, kan böjas antingen starkt eller svagt (dammsög/-sugade - dammsugit/-sugat). 
  Man brukar säga att det oftast är starka verb som med tiden börjar böjas svagt istället vilket har skett t.ex. med verb som flå (ung. *flog - *flagit) och hjälpa (ung. *halp - *hulpit) men utvecklingen kan gå åt motsatt håll också: Slår man upp t.ex. verbet lysa i Svenska Akademiens ordbok (SAOB) så hittar man inte preteritumformen lös någonstans, och verbet byta böjdes enligt SAOB svagt i fornsvenskan men det kan ännu idag ha preteritumformen böt. Både lös och böt har kommentaren provinsiellt i Svenska Akademiens ordlista (SAOL). Artikeln för verbet nypa i SAOB trycktes (och skrevs?) 1947 och enligt den böjdes ordet då ännu svagt (nöp - nupit) med den kommentaren att det svaga böjningsmönstret också förekom men bara i vardagligt språkbruk. I senaste upplagan av SAOL sägs verbet däremot böjas svagt (nypte - nypt) men den starka böjningen har inte ännu helt försvunnit. Spännande saker va'?!
• En till rolig verbböjningsdetalj är böjningen och ursprunget av verbet vissna som ju böjs svagt (vissnade - vissnat). Jag stötte på verbet senast i en roman och kom plötsligt på att istället för participformen vissnad används (oftast) ett eget adjektiv vissen, och eftersom det här adjektivet ju påminner om perfektparticipformer av en del oregelbundna verb (jfr kommen, sugen, bliven osv.) började jag fundera på om vissen också kunde komma från ett sådant oregelbundet verb. Men vilket skulle det då vara? Jämför man med ett verb med samma vokaler - bli(va) - så kunde man ju föreslå följande böjning: *vissa - *visser - *vess - *vissit. Vad säger ordböckerna då? SAOB säger ingenting eftersom man inte ännu har hunnit till bokstaven V. Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien konstaterar att både visin och visna fanns i fornsvenskan, och mycket riktigt finns båda också i Fornsvensk lexikalisk databas. Där tar tyvärr spåren slut - eller? Den ypperliga norska ordboken Bokmålsordboka konstaterar att visna är en avledning (!) av vissen som å sin sida faktiskt kommer från en gammalnorsk (norrøn) perfektparticipform visinn! Norrøn ordbok kan dock tyvärr inte hjälpa en vidare eftersom den inte anger något om ordens ursprung. Detta måste man nog ännu ta lite närmare reda på någon gång. Vet någon av er kanske bättre?
• Syftning
  Först hade jag tänkt ge bara ett exempel på ett roligt (?) syftningsfel som jag råkade stöta på i en bildtext på nrk.no men jag vill ändå konstatera hur glädjande det är att se folk som har ett skandinaviskt språk som modersmål göra sådana här fel. Nu löper jag förstås risken att någon kan bevisa att detta visst är korrekt norska för jag vet ju helt säkert bara att det skulle vara fel på svenska men lyckligtvis är det ändå ganska få som läser den här bloggen. Alltså: Tove Kulseth er redd for at bekken skal grave ut jordmassene ved huset sitt. 
• En finsk konjunktion
  I finskan är det vanligt att konjunktionen ja 'och' och negationsverbet ei kan slås samman till ett eikä 'ung. inte heller'. Detta har jag vant mig vid under mina ung. 23 år som verksam språkbrukare och jag tycker dessutom att eikä gör meningen som det ingår i smidigare att läsa och förstå. Den senaste tiden tror jag mig ha kunnat konstatera att folk i allmänhet gärna struntar i att använda eikä och skriver istället ja ... ei och det stör jag mig på. Det värsta är ju att man inte kan säga att folk då skulle begå något fel när de skriver så för det är ju bara något som jag personligen tycker är irriterande.
  Ex. (från vantaansanomat.fi): 
  Vaalipiirin numero pitäisi olla äänestäjän tiedossa ja vaalihuoneessa ei tarvitse puhua mitään.
  ➝ Vaalipiirin numeron pitäisi olla äänestäjän tiedossa, eikä vaalihuoneistolla tarvitse puhua mitään.
  Ni som kan finska: Tycker ni att jag är dum i huvudet eller är det här kanske något som någon av er också har tänkt på?
• Det är inte alltid lätt att tillhöra den befolkningsdelen som är benägen att störa sig på språkliga detaljer. Idag var det följande saker i en nyhetsartikel i Hbl som gjorde att jag inte alls kunde koncentrera mig på själva innehållet utan blev istället distraherad av språket i den. Artikeln - med rubriken Ahvenanmaa stryks inte från kartan - handlar om Ålands strävan efter att få de finska ortnamnen strukna från kartor över sina öar. För det första hänvisar journalisten till ett utlåtande av Institutet för de inhemska språken Kotus. Fram till årsskiftet hette institutet faktiskt Forskningscentralen för de inhemska språken - Focis. Namnet är alltså helt korrekt men förkortningen (alltså den gamla som fortfarande används) är på fel språk helt enkelt. För det andra förekommer två olika former av samma sammansättning, nämligen ortnamn och ortsnamn. Båda är i och för sig korrekt svenska men sådan inkonsekvens stör mig som läsare. För det tredje kallar skribenten Elisabeth Nauclér för riksdagsledamöt. Det där är nog ett rätt vanligt fel - såvitt jag vet - men ett fel ändå. *** För klarhetens skull ska ännu sägas att jag inte vill tala illa om journalisten i fråga för antagligen har h*n bara haft bråttom när h*n skrev texten och hann inte korrekturläsa den. Det är helt enkelt lustigt att sådana små slarvfel kan störa mig så mycket att jag måste läsa samma text i två omgångar för ta till mig innehållet också. ;)

***

Till sist några ord om rullskidor igen. Förra veckan var jag en sväng till Intersport Megastore i Länsikeskus här i Åbo för att ta reda på vad slags utbud på rullskidor de hade där. Eftersom kundbetjäningen inte stämde överens med mina förväntningar bestämde jag mig för att gå någon annastans istället - även om de faktiskt hade ett par modeller att visa mig. Sagt och gjort: I går tog jag bussen till Skanssi (ett köpcentrum i Åbo) där det ju finns flera sportaffärer men det blev bara värre: På Intersport hade man knappt hört talas om rullskidor och de var rätt så säkra på att sådana inte heller kommer att ingå i deras sortiment. Konstigt nog var de helt omedvetna om att en annan butik som hör till samma kedja och dessutom finns i samma stad nog säljer rullskidor. Okej, vidare till Duosport. Där frågades jag om jag faktiskt menade just rullskidor (och inte bara hade råddat med benämningarna?) och dessutom hade de fräckheten att säga att det åtminstone är onödigt leta efter rullskidor den här tiden av året. Ursäkta?!? När ska man då fråga efter rullskidor då om inte just nu när det nalkas vår och gator tvättas i full fart? [*suck*] På Stadium såldes bara träningskläder så att man i alla fall kan se hipp ut när man utövar sina sportgrenar... På Partiovaruste i centrum bemöttes jag i alla fall vänligt men utbudet och expertisen var kanske inte riktigt på den nivå jag hade önskat. Tjah... Vad göra? Ställer jag bara för stora krav på butikspersonalen när jag tycker att de faktiskt ivrigt skulle vilja sälja sina prylar åt kunderna? I Sverige i Landskrona finns det ett helt rullskidcenter med testbanor och allt men det är ju lite väl långt borta och dessutom har de öppet bara en timme på onsdagar och söndagar. Det är i och för sig ganska typiskt mig att jag råkar bli intresserad av just en sådan sportgren som inte har blivit så populär att det skulle vara någorlunda lätt att få tag på nödvändig och bra utrustning. Nå, ska inte ge upp ännu. Och ni får gärna också tipsa om bra sportaffärer i Finland som säljer rullskidor och dessutom vet något om dem.

Ha det godt!

Det har hänt en gång tidigare att jag har lagt ut en dikt här på bloggen som jag själv har skrivit. Och nu har det blivit dags för en andra gång. R påstod förra gången i kommentarsfältet att jag hade talang när det kommer till att uttrycka sig i diktform, men nu tror jag bestämt att hon kommer att ändra uppfattning för den här dikten blev kanske lite väl barnslig även om jag försökte att undvika alltför märkliga metaforer och liknande men också alltför uppenbara klyschor. Om ni känner er bevandrade i metrik eller annars är riktiga lyrikvänner, avråder jag er från att läsa dikten överhuvudtaget för det är nämligen så att jag den här gången har försökt (!) få mina ord att rimma också och det är verkligen lättare sagt än gjort för en nybörjarpoet. Jag kan inte annat än beundra t.ex. B. Brecht som lyckas koncentrera stora budskap i korta dikter som dessutom rytmiskt är välklingande. Så. Det var det försvarstalet. Nu är ni förvarnade.

Något namn fick den här dikten inte för det är så självklart - för mig i alla fall - vad den handlar om men så kanske inte alls är fallet. Det skulle nog var intressant att få höra vad ni tycker och om ni ser något sammanhang i dikten. Alltså: 

En stemme fløy i vei.

Det var nok klart for den, 

hvor veien skulle hen,

men plutselig fant den seg

- midt i en korsvei.

Der klang den stemmen frisk

blant mange andre stemmer;

akkorden blei et kjærlig hvisk,

som øret aldri glømmer

- ikke én av dens toner.

Tross klangen, vel, den lærte seg:

hvis den blir, ja, taus, 

så blir den ikke kvilelaus,

for tanken går sin eigen vei

- og så møtes de - ved den korsvei.

Hva er en korsvei da?

Man må jo bort derfra.

Får reisemålet stemmens blikk?

Nei, fordi den baklengs gikk.

- Hvis den bare stanse fikk.

PS. Alla bindestreck i dikten borde egentligen vara tankstreck men blogsoft.no godkänner tyvärr inga tankstreck utan ersätter dem med frågetecken och på det sättet skulle dikten kanske se lite märklig ut. Därför nöjer vi oss med bindestreck istället.

Det har igen hunnit hända ett och annat under de gångna veckorna. Förutom att längta tillbaka till Kongeriket har jag för det mesta hållit på med en massa skolarbeten av olika slag för det är nämligen nu jag - äntligen - på riktigt (sic!, och oavsett vad jag tidigare sagt eller skrivit här på bloggen) ska bli kandidat i humanistiska vetenskaper i vår. Det börjar så småningom vara dags liksom. Häromdagen lämnade jag in ansökan till en sommarkurs i isländska och tyckte att det faktiskt var nästan pinsamt att jag inte ännu heller kunde skriva något annat på Avslutad utbildning / examen än student. Studiepoäng har jag roffat åt mig så att de understa ruttnar under mina dryga fyra år i den akademiska världen så jag har ju inte bara rullat tummarna precis, och egentligen är det ju bara några få avgörande prestationer som har hållit mig bort från den lägre högskoleexamen. Den här veckan skrev jag tenten i svensk språkhistoria och är därmed också närmare examen än någonsin tidigare, och det innebär med andra ord att det är följande kurser som fortfarande ska avklaras innan betygsansökan får lämnas in:

• Proseminarium ➝ Kandidatavhandling (10 sp)
  Den här rackaren har ju gett mig gråa hår så att det är ett litet under att jag fortfarande har några hårstrån med min ursprungliga färg kvar. Jaja, nu verkar det ändå rätt lovande för avhandlngens del. Håll tummarna för jag hinner inte göra det själv: Mina tummar ska ju slå mellanslag i avhandlingstexten. ;)
• Stilistik (5 sp)
  Jo, hörni, det här är en kurs som man förväntas gå första året man börjar studera svenska. Varför går jag den först nu då? Bara jag skulle veta...
• "Das verliebte Gespenst - Gespräche in 340 Jahren" - seminarium (8 sp)
  Föreläsningarna till det här litteraturseminariet gick jag på i höstas och nu är det "bara" själva seminararbetet som ännu återstår. Jag har planerat det så att jag faktiskt lämnar detta till sist för då måste jag bara gräva fram de sista motivationsresterna som förhoppningsvis finns kvar efter avhandlingsskrivandet, sätta mig framför datorn och sätta igång. Detta blir bra. Tror jag. Jo, det blir det. Kanske. 
• Sprachpraktikum ➝ rapport (4 sp)
  Det här är bara en kort utbytesrapport på ett par sidor som jag i skrivande stund är nästan klar med. Så är det bara att lämna in den och få hela grejen ur världen. Snacka om lätta studiepoäng. 
• Berufspraktikum ➝ rapport (3 sp)
  Det här med yrkespraktik visade sig vara något överraskande roligt faktiskt. De flesta fixar praktiken - som ju egentligen är bara en tämligen onödig formalitet i studieplanen - så att de skriver en rapport om sitt sommarjobb och ser studiepoängen klirra in i studieregistret. Den strategin är det a-b-s-o-l-u-t inget fel på, men jag har trots det valt en annan. Jag har nämligen hela den här terminen hållit tutorträffar (eller vad de nu borde kallas) för första årets studerande som går kursen Grammatik II. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, är det inte en omöjlighet att jag har en akademisk karriär framför mig efter studierna på andra sidan "katedern", eller många har i alla fall tyckt att det skulle passa mig perfekt. Bland annat därför har det varit roligt att försöka ta fram sin pedagogiska sida och lära ut grammatik åt en liten tutorgrupp. Dessutom skadar det ju aldrig att repetera tysk grammatik lite grann...

Inte mycket alls, va?! Nå, visst är det en del men omöjligt är det definitivt inte. Det är nu det gäller att kämpa på! 

***

I förrgår var det då dags för mig att besöka tandläkaren på ÅUCS (Åbo universitetscentralsjukhus för dem som inte vet vad förkortningen står för) eftersom mina tänder fortfarande, dvs. efter förra regleringsförsöket, är för sneda för att framtida mun-, tandkötts- och skallproblem osv. kunde undvikas. Suck. Efter att halva skallen hade röntgats (Nu har jag sett bildbevis på att min hjärna sitter där den ska, heh. Det ni. Fick tyvärr inte bilden med mig så kan inte lägga ut den här.) fick jag ta en pratstund med två (!) tandläkare (eller de borde väl hellre kallas för tandvårdsspecialister eller odontologer eller jeg ved ikke hvad). Det som de nu i alla fall hade kommit fram till var att det eventuellt inte räcker med traditionell tandreglering utan att en operation rätt sannolikt (men inte helt säkert) blir nödvändig. När detta hade konstaterats, tog en av en läkarna fram en underkäke (som dessutom såg farligt äkta ut) och visade var de kommer att såga (!) sig igenom käkbenet så att det kan flyttas framåt en aning för att korrigera bettet. Tjah. Jag var kanske inte helt skräckslagen efter demonstrationen men ett par kalla kårar irrade sig nog ända till ryggmärgen. Tänk att min underkäke (eventuellt) kommer att "hänga lös" en stund (hela operationen lär ska ta ung. tre timmar); tur att de i alla fall skruvar (!) fast den igen. Att sånt. Jag fick med mig lite ytterligare information om operationen och hur eländigt mitt liv kommer att vara i minst tre veckor efter den, till exempel får jag inte äta annat än mosad mat, purésoppa och liknande för att nämna en detalj. Nu är det ju inte helt hundra procent säkert att en operation behövs, men det är väl bäst att förbereda sig mentalt på det ändå, för säkerhets skull. Men operation eller inte så kommer jag i alla fall att ha tandställning igen i ett par år (!) och det är kanske det som känns lite bittert just nu. 

I andra nyheter kan man bara konstatera att vintern är så gott som över, eller jag har i alla fall givit upp hoppet. Det är alltför varmt och soligt för att det skulle kunna bli fint skidväder igen. Hoppas nästa vinter blir bättre och framför allt längre... Stjälkarna till en del påskliljor under mitt fönster är redan fem centimeter långa så det är väl ett definitivt tecken på att våren faktiskt är här. I en fotnot kunde nämnas att jag inte överhuvudtaget kan förstå att vissa faktiskt gnäller över att den finska vintern är lång. Men i stället för att drabbas av något slags vårdepression har jag äntligen bestämt mig för att göra det liiite lättare för mig själv att överleva våren, och detta ska ske i form av... [virveltrumma] ...rullskidor! Japp, ni läste nog rätt. Smälter snön bort - suck - , måste man ju komma på andra sätt att skida på. Och nej, jag är inte så naiv att jag skulle tro att rullskidåkning skulle vara som vanlig skidåkning, men närmare skidåkning utan snö kommer man väl inte. Bättre förslag tas dock emot. Det ironiska med det här är kanske att jag nu istället för mera snö och högre drivor ser fram emot att all snö som ännu finns kvar smälter bort och att all sand och grus kan tvättas bort från gatorna - för att skidsäsongen skulle kunna börja! ;)

I går bakade jag äntligen fastlagsbullar - bildbevis nedan. Det är ju en årlig tradition men det är sällan jag har tid för bakning just då när fastlagstisdagen råkar infalla; lika goda blir de ju oavsett tidpunkt. Nu finns det naturligtvis de som är nyfikna på om det är mandelmassa eller hallonsylt i bullarna på bilden. Ingendera, lyder dock svaret. Nähej, faktiskt inte. Eftersom bullens fyllning inte är någon helig sak för mig, bestämde jag mig för att följa receptet som jag läste i Hufvudstadsbladet för ett par veckor sedan, och enligt det blandar man malen mandel i vispgrädden istället, och vips: Kompromissbullen är ett faktum och världsfreden räddad, eller något. 

Ha det godt!

PS. Tog idag en sväng till butiken och hittade körsbärstomater vars ursprungsland var Spanja/Spanien. Så lätt kan det faktiskt vara att få ett brett leende på mina läppar. x)

Hejsan, svejsan!

Härmed kan jag med stolthet underrätta er - kära läsare - om det glädjande faktum att skidsäsongen nu äntligen är inledd också för min del. Hurra! Lite sorgligt är det förstås att detta sker först nu när det nästan är februari redan men det är ju något som man inte kan göra så farligt mycket åt så jag tänker inte älta den saken desto mera heller. Jag hade egentligen tänkt mig att ta det lite lättare så här i början och inte ånga på för fulla muggar direkt men efter en uppvärmning på 1,7 km kändes det helt enkelt så ljuvligt att äntligen vara tillbaks på banan igen så det blev till sist sammanlagt drygt 11,5 km. Och egentligen kunde jag ju ha fortsatt en bit ännu därtill om det inte hade varit för ett par blåsor som hade uppenbarat sig på hälarna. (Måste kolla med någon sportaffär om de kan fixa mina pjäxor lite eller om jag hamnar köpa helt nya. Tydligen var några hundra kilometer på skidbanan förra vintern rätt slitsamt för dem.) Med tanke på att det är 2,1 km fråm mig till närmaste skidbana betyder det ju att jag har varit rätt mycket i rörelse idag. Dessutom promenerade jag igår långt över fem kilometer till min "närbutik" för att handla. Jag har alltså varit riktigt duktig den här helgen - i motionsväg i alla fall. I kväll ska jag ännu ta itu med ett par skoluppgifter för att från och med i morgon återuppta arbetet med kandidatavhandlingen efter jullovet för att den ska kunna bli färdigskriven någon vacker dag i vår. Det börjar jag visst vara dags - tycker inte ni också det... ;)

Så här såg det ut på min skidtur idag. Rätt vintrigt blev det sedan sist och slutligen i Åbo också i vinter även om jag för ett tag sedan redan höll på att ge upp hoppet. En aning mer snö står ännu på önskelistan men annars är det nog riktigt bra förhållanden i spåren. (Om någon undrar så hör det där svarta snöret på nedre bilden till min kamera faktiskt. Sign.: "Proffsfotograf i farten")

I andra nyheter vet jag berätta att det faktiskt är valdag här i Finland idag för nu ska det röstas fram en ny och fräsch president för vårt lilla land. Jag tänker inte ta ställning till vem av de åtta kandidater jag skulle vilja se som vinnare i kväll (eller i en ev. andra omgång) men jag har i alla fall röstat och jag hoppas att alla andra som är röstberättigade i Finland också har gjort det. Jag brukar ju tycka att det här med att rösta närmast är en medborgerlig plikt. Ergo: Fy skäms alla ni som inte har röstat! Vi har inte råd med att inte bry oss om vem som ska leda och representera landet i sex år framåt, hörni. 

***

Till sist tänkte jag skriva några ord om en lite mystisk grej som väldigt ofta brukar förekomma i alla fall i min vardag. Jag tycker nämligen att det är lite märkligt hur jag nästan skrämmande ofta en kort tid efter att ha lärt mig ett nytt ord eller uttryck (på ett valfritt språk) stöter på samma ord eller uttryck i något annat sammanhang fast jag förut inte varit medveten om att det ens fanns. Låter kanske krångligt men låt oss ta ett exempel. Eftersom jag nog hela mitt liv har varit stadsbo även om jag den hittills största delen av mitt liv bodde i en rätt liten stad, så hade jag inte råkat bekanta mig med uttrycket [ligga] i träda före förra hösten. Men det mystiska var ju att jag exat en dag därefter såg samma uttryck användas i en tidningsartikel (dock i mer bildlig bemärkelse). Ett lite annorlunda exempel: Den här veckan har jag jobbat på en grupparbete i svensk språkhistoria och bland annat funderat på varför månne C.M. Bellman (och säkert många andra på den tiden) skrev straxt i stället för strax. Och så händer detta: På vägen till butiken igår lyssnade jag på en slumpmässigt utvald gammal podcast av Språket i P1 från förra sommaren och i den råkade språkexperten Lars-Gunnar Andersson nämna precis det ordet i precis samma språkhistoriska sammanhang och jag fick alltså svaret på min fråga. (Folk hade på den tiden tänkt analogiskt så att de gärna lade till ett t till strax eftersom många andra adverbial ju slutar på ett (neutralt) t, jfr snabbt.) Är det inte fascinerande? Någon? Eller är det kanske bara något som jag inbillar mig? (Kommentera gärna...)

Ha det godt!

Å, eg veit meg eit land langt der oppe mot nord,
med ei lysande strand, mellom høgfjell og fjord.
Der eg gjerne er gjest, der mitt hjarta er fest,
med dei finaste, finaste band.

Å, eg minnest, å, eg minnest,
å, eg minnest så vel dette land!
Å, eg minnest, å, eg minnest,
å, eg minnest så vel dette land!

Elias Blix, 1896 

Hallåj på er, kära läsare, om det nu fortfarande är någon därute som irrar sig hit alltid då och då (tvivlar på det). Det är alltså dags för mig att höra av mig igen lite grann här på bloggen också efter detta dryga ytterst inaktiva halvår - eller rättare sagt har det varit inaktivt endast här i cyperrymden för under tiden har jag ju hunnit göra en massa som jag nu tänker sammanfatta kort här nedanför. Eftersom vi nu också har påbörjat ett helt nytt år sedan jag senast bloggat, är det väl ganska lämpligt också i det hänseendet att titta tillbaka på det gångna året. Det allra sorgligaste är naturligtvis att dessa rader nedtecknas i Åbo, Finland, och inte i kära hemstaden Oslo, men jag har efter bästa förmåga försökt övertyga mig själv om att jag nog har det bra här också. Och det stämmer naturligtvis, inte ska jag klaga, men för femtioelfte gången tänker jag konstatera att jag verkligen kände mig som hemma i Oslo, och det var just därför det tog så hårt emot att lämna det fina stället efter att precis ha vant sig vid tanken på att jag på riktigt fick bo där. Nå, lyckligtvis kan jag ju återvända sedan när jag bara känner för det, både på besök och för en längre tid. I skrivandets stund är jag bestämt av den åsikten att jag efter fullgjorda studier - dvs. om tre år ungefär (får vi bannemig hoppas i alla fall) - flyttar tillbaka, men som vi alla vet, är det ju inte alltid så enkelt att planera sin framtid här i livet och det kan gott hända att jag i ett senare skede märker att jag vill något helt annat men just här och nu känns det så här. (Hoppas det håller i sig...) ;) Om det nu är någon trevlig en från Oslo som råkar läsa detta, så vill jag på det varmaste tacka för att jag fått stifta bekantskap med dig (och er alla andra likaså) och jag hoppas att vi träffas snart igen. Tack för alla fina minnen! 

Men vad har då hänt efter "fredagen" i förra inlägget? Vi kan visst börja med att jag överlevde Holmenkollstafetten med hedern i behåll precis som alla andra i vårt lag. Det var kanske lite synd att jag inte kunde följa mina lagkamrater på nachspiel, men om man nu råkar ha en eurovisionsfinal i ena vågskålen, så är det (förstås?) bara väldigt få saker som kan gå över den. Så var det den här gången i alla fall alltså och jag sprang därför direkt hem efter att ha bidragit med mitt i stafetten och förberedde mig på kvällens musikfest. Ett helt års väntan var över och jag tog mig till studentbyns egen klubb Amatøren utrustad med en norsk flagga och i sällskap av en bunt rumskompisar och andra vänner. Stämningen kunde knappast ha varit bättre på något sätt men resultaten i själva tävlingen lämnade lite övrigt att önska. För att ändå koncentrera mig på det positiva så var det ju fint att Sverige klarade sig så bra (även om låten kanske inte tilltalade mig precis mest av alla) och att Italien äntligen var med igen efter en fjorton års paus. Av mina favoriter, som jag nämnde i förra inlägget, klarade sig visst ingen särskilt bra (men många grattisar till Danmark för en fin femte plats!), men vi vet ju alla att det egentligen inte går att tävla i musik - man får bara ett litet extra spänningsmoment på det här sättet. I år ska Europa samlas i Baku i Azerbajdzjan. Det blir spännande att se hur detta lilla land klarar av att arrangera ett så stort evenemang. Ska hålla tummarna.

Efter Eurovisionen var det inte många dagar kvar till årets absoluta höjdpunkt - med norska mått mätt i varje fall - nämligen Syttende mai. Hela den dagen blev på många sätt en oförglömlig fest för mig också, och tacka vet jag alla de trevliga människor som jag fick fira denna stora dag med. Jag har aldrig sett eller hört om ett folk som skulle fira sin nationaldag på ett mer storslaget sätt än våra kära grannar i Norge. Det bästa med det hela är att alla glatt gratulerar varandra med ett enkelt Gratulerer med dagen! och att man fullständigt struntar i onödiga militärparader och har roligt tillsammans istället - bland annat i sångens tecken. En viktig del av firandet är att en stor del av befolkningen klär sig i nationaldräkt. Så vitt jag vet håller den traditionen på att dö ut i Finland, men i Norge har utvecklingen tagit den motsatta vägen och där har till och med många män folkdräkt på sig. Här är min 17. mai i bilder:

Dessa två bilder får representera den officiella delen av festen för min del i form av ett fint och högtidligt uppträdande med kören på Vår Frelsers gravlund där en del betydelsefulla norska stormän (och -kvinnor) ligger begravda, bland dem t.ex. Bjørnstjerne Bjørnson och Edvard Munch och många fler. Av mina medkorister var det antagligen ganska få som ens kunde ana hur mycket denna lilla tillställning betydde för mig: För det första var det början på min allra första "17. mai", men för det andra var det också en till möjlighet att få sjunga "Ja, vi elsker" för full hals och känna igen en aning samhörighet med detta fina grannfolk. En samhörighet som bl.a. utmärkte sig som kalla kårar längs ryggraden på mig. Från gravgården tog vi oss till ett hotell i närheten för att bruncha för fulla muggar i samma ypperliga sällskap. En liten fotnot kunde vara att jag tycker det är lustigt hur folk ibland gillar att analysera hur jag äter, dvs. a) oerhört långsamt och b) oerhört mycket. Men denna brunch var ju som förväntat i den för Norge rätt typiska höga prisklassen så man kunde väl inte annat än att ta för sig i alla fall så mycket att man fick valuta för sina pengar, ik'?

Proppmätt efter brunchen begav jag mig mot Slottet med ett par medkorister för att ta en titt på "barnetoget" eller "17. mai-toget" där alla skolor i Oslo är representerade av var sitt "skolekorps", dvs. musikkår. Barnen tågar förbi Det Kongelige Slott där kungafamiljen står på balkongen och vinkar åt dem. Stup i kvarten är det någon som ropar "hipp hipp hurra!" och som får hela den åskådande folkmassan att delta i sina glädjerop. Stämningen var på topp. Vädret var också väldigt fint och soligt. På den nedre bilden står jag mitt på Karl Johan efter att ha varit och lyssnat på en manskör på Universitetsplassen (t.h. på bilden) bara en stund tidigare. I det där skedet hade jag inte längre några bekanta med mig, jag stod bara mitt i den firande folkmassan och tänkte glatt att jag inte hellre hade velat vara någon annanstans i världen just då. 

Senare på eftermiddagen blev inbjuden på en 17. mai-fest i stadsdelen Ekeberg öster om Bjørvika. Ännu på vägen till festen var jag högst omedveten om hur fantastiskt kul jag skulle komma att ha. Och jag som redan hade trott att höjdpunkten var nådd! På en vacker gård till en minst lika vacker villa fick jag fortsätta nationaldagsfirandet i sällskap av ett gäng glada människor. På en så fin försommardag var det på något vis ännu lite lättare än vanligt att stifta bekantskap med nya intressanta personligheter, det kändes nästan som om vi hade känt varandra mycket längre än en kort stund. På den övre bilden ser ni en bråkdel av det som det bjöds på på festen (Tack V. för de gudomligt goda muffins!). Att det sedan också sjöngs en hel del var bara pricken över i:et. Vilken perfekt fest!
Men det var inte riktigt allt ännu. Vi råkade nämligen ha en så otrolig tur att kungaparet, H. M. Kong Harald V (t.v. på nedre bilden) och H. M. Dronning Sonja (i mitten), var på stadsdelsbesök just i Ekeberg denna fina majdag. Hurra! (Herremannen till höger på bilden är Fabian Stang [ordfører i Oslo]).

Efter 17. mai-festligheterna följde en period med febril tentläsning och jag började småningom inse att jag snart skulle bli tvungen att flytta tillbaka till Finland igen. Trots vemodet lyckades jag ändå på något vänster läsa rätt duktigt till vårterminens avslutande tenter även om jag nog var en aning bitter över vitsordet på en litteraturkurs. Ja, jag vet att det är dumt att älta sådant men det är så jag tyvärr alltför ofta brukar göra. Dessutom var ju två av dessa tenter muntliga vilket var något helt nytt för mig, och jag kan lova att nervositet var bara förnamnet för jag var nästintill hysterisk före båda muntliga pinbänkarna. Att man täcks tortera studerande med sådant där. Usch! Det bästa under den värsta tentläsningen var nog Nasjonalbibliotekets läsesal där det alltid fanns lediga platser och som dessutom var härligt kylig trots den obarmhärtiga sommarhettan ute. Den 10 juni var allt i studieväg över för min del i Oslo. Jag hade gjort mitt. Å ena sidan var det naturligtvis skönt att all studiestress för den våren var bortblåst men å andra sidan innebar det också att jag inte längre fick gå på intressanta föreläsningar och att "hemfärden" var allt närmare. 

En vecka före jag skulle åka hände dock ännu ett par riktigt roliga grejer: För det första fick ju kören besök av en litauisk universitetskör från Vilnius. Vi hade en konsert tillsammans där också Litauens ambassadör närvarade och dessutom fick vi visa våra gäster några av Oslos sevärdhetspärlor och så gick vi runt i staden och överraskade folk med spontana uppträndanden. Jøss, så roligt det var! Senare på hösten var vår kör på motbesök i Vilnius men den resan kunde jag tyvärr inte delta i. För det andra var jag med ett par kompisar på en dagsutflykt till Telemark där vi besteg ett berg, Gaustatoppen, som faktiskt är över 1800 meter högt vilket gör det ca 500 meter högre än Finlands högsta fjäll Halti (sic!). Det var milt sagt mäktigt att stå där på toppen och se ner över landskapet; enligt broschyrer kan man, om förhållandena tillåter, se ett område på hela 60 000 km² som motsvarar ungefär en sjättedel av hela landet. En rolig detalj för mitt resesällskap tycktes vara att jag åt plättar lika fint med kniv och gaffel däruppe som vid köksbordet. Hehe, mamma är säkert stolt över mig! ;) Här nedan följer några bilder från utflykten. Det var verkligen en fin avslutning på utbytesåret. 

Bara ett par dagar innan jag skulle lämna Oslo fick jag ännu vara med på en särskilt fin tillställning där till och med H. M. Kong Harald V närvarade då den stora gamla och historiskt mycket betydelsefulla festsalen i den gamla universitetsbyggnaden - Aulaen - på Universitetsplassen återöppnades efter en lång renovering. Diverse tal hölls och högklassig klassisk musik spelades och jag kunde inte låta bli att tänka på hur otroligt det var att jag fick vara med på allt det där. Vem hade kunnat ana att lilla jag skulle vara i samma festsal med den norska kungen när något "historiskt" händer? 

Övre bilden: Själva festsalen med väggmålningar av Edvard Munch.
Nedre bilden: Pelarna till den gamla universitetsbyggnaden. Universitetet i Oslo fyllde förresten 200 år ifjol men jag missade tyvärr huvudfestligheterna som ägde rum först i september.

Och därmed var mitt år i Norge slut. Brorsan var så snäll att han kom och hämtade mig med bil från Oslo så att jag inte behövde bära med mig allt som jag hade hunnit samla på mig under tiden - böcker, kläder, fysiska minnen osv. osv. - till tåg och båtar. I ärlighetens namn måste det sägas att detta säkert var det bästa sättet att ta avsked av Oslo, Norge och alla de härliga människor jag fick lära känna: Under bilturen genom Sverige hade jag ju sällskap och därmed också mycket annat att tänka på så att det inte blev alltför tungt vilket nog hade varit fallet om jag hade suttit ensam i en tågvagn och haft all världens tid på mig att tycka synd om mig själv. Nu gick det ju riktigt bra; dessutom hörde vi lite estniska också av en slump på en rastplats någonstans på vägen. Det har alltid en uppiggande effekt på mig.

Jag kommer nog aldrig att glömma den stund tidigt på morgonen den 20 juni då alla mina rumskompisar hade följt mig, brorsan och hans flickvän ner till bilen fast klockan inte ens hade hunnit bli fem ännu. Jag kramade igenom alla och så åkte vi därifrån och lämnade dem vinkandes där på parkeringsplatsen. 

Under sommarens lopp jobbade jag så mycket att jag knappt hann göra något annat. Men nog blev det ändå ett par mindre utflykter, en till fyrön Kylmäpihlaja i Raumo yttre skärgård och en till underbara Ekenäs som verkligen är bland det finaste som finns i vårt lilla land. Senare på hösten hann jag till och med en sväng till Stockholm på en födelsedagsresa men utöver dessa ljuspunkter har det varit mest studier som har gällt för min del. Jag har varit rätt övertygad om att jag nog måste ha lidit av någon lindrig form av nedstämdhet efter utbytet. Det har alltså inte varit något allvarligt bara att jag inte tycks ha fått någonting gjort och att studiemotivationen lite väl ofta har lyst med sin frånvaro. Det känns avsevärt bättre nu efter årsskiftet och senast den 30 april ska jag ha gjort allt som krävs till en kandidatexamen (bachelor för icke-finländare) för att sedan kunna fortsätta med magistern. Nu har jag äntligen en riktig deadline som den här gången dessutom måste hålla annars ser det riktigt, riktigt illa ut. En morot som ska locka fram lite rester av den forna studiemotivationen är i alla fall det faktum att jag förhoppningsvis befinner mig på en språkkurs på Island nästan hela junimånaden i sommar. Håll tummarna för mig så att alla ansökningsformaliteterna inte skulle ställa till med alltför stort besvär så att resan blir av. Kan knappt vänta! 

Till sist vill jag ännu nämna en allvarligare sak. Jag var på jobbet på båten den 22 juli då de hemska nyheterna från Oslo, som jag hade lämnat bara en månad tidigare, nådde oss här i Finland. Jag går inte närmare in på händelserna desto mera men vill bara visa en bild som får lov att stå för att vi finländare nog sörjde med Norge och att vi var stolta över det sätt som norrmännen reagerade på det hemska - med kjærlighet. Även om slutet på årets första inlägg nu inte blev det gladaste möjliga, önskar jag alla läsare ett riktigt gott nytt år. Jag har på känn att det här blir ett bra år! Vi hörs!

Här sitter jag vid datorn och känner hur fjärilarna fladdrar runt i magen. Det är nämligen så att jag om ett par timmar ska springa i Holmenkollstafetten i ett lag som till största delen består av informatikstuderande - jag är väl lagets kvothumanist. ;) Skämt åsido, det var en av mina medkorister som övertalade mig att vara med och på den vägen är det. Just nu känns det lite pirrigt men lyckligtvis är det bara 1,2 km jag ska klara av att springa (dock för det mesta uppförsbacke). Nu kunde man faktiskt undra hur i all världen har jag plötsligt blivit såhär aktiv, och ärligt talat kan jag inte ge något bra svar på den frågan. Allt började i alla fall i december förra året då jag gick och köpte nya skidor. Efter att ha skidat hundratals kilometer hade jag visst vant mig vid att vara regelbundet i rörelse, så att säga, så nu har jag försökt att fylla det tomrum som skidåkningen lämnade efter sig efter vintern med joggning. Även om det inte är ens nära på så roligt som att åka skidor, så är det i alla fall någonting som gör att jag rör på mig, och det är väl bra. Nu är det alltså stafetten som kallar. Lyckligtvis tar vårt lag tävlingen inte på alltför stort allvar utan deltar mest därför att det är skoj. 

***

Men nu till något helt annat. Förra fredagen (6.5) var en helt vanlig dag till en början men det hände ett par grejer som inte brukar ske precis varje dag och därför blev hela dagen lite annorlunda. Det hela började efter en föreläsning då jag stod i aulan i Niels Treschows hus och småpratade med en studiekompis. Plötsligt öppnas dörrarna bakom oss och ut kommer en större grupp med danska akademiker så att vi till sist är praktiskt taget omringade av dansktalande folk. Vi greps dock inte av panik utan snarare spetsade öronen lite extra och fnissade ännu en gång åt danskans egendomligheter. En i gruppen kände jag dock igen, nämligen en litteraturprofessor som jag har haft några föreläsningar med den här våren. Hon kommer fram till och mig och säger att hon har med sig en person som jag också känner mycket väl. Och då jag precis har börjat se ut som ett stort levande frågetecken, traskar vår dansklektor vid ÅA ut genom dörren och hälsar glatt. Vilken trevlig överraskning minsann! Nu kan jag inte på något vis återkalla, vad sjutton han egentligen gjorde i Oslo, men jag förstod i alla fall att han skulle bli här hela det veckoslutet. Vi pratade en god stund om allt möjligt och framför allt om hur jag har haft det här i Noreg. Och det vet ni ju alla redan relativt bra, skulle jag tro. Nu när jag har bott i Norge hela det här läsåret, så skulle jag nästan våga påstå att min förmåga att förstå talad danska också har förbättrats en del. Trots det uppstår det fortfarande av och till vissa svårigheter som till exempel då jag trodde att vi pratade om konserter men då det egentligen var grönsaker samtalet handlade om. Øø... Två ord som är lätta att förväxla kanske? Oavsett var det ett glatt återseende. Det är ju alltid roligt att stöta på bekanta ansikten när man minst förväntar sig det. 

Senare på eftermiddagen drog jag en sväng till Karl Johan för att köpa lite choklad i en eller annan form som jag tänkte få att rymmas i samma kuvert med ett morsdagskort som förhoppningsvis redan har kommit fram. :) I vilket fall som helst så hör jag plötsligt en slags marschmusik in till butiken där jag står bland alla sötsaker. Och mycket riktigt - det är detta jag möts av på gatan två minuter senare:

 



Jag har inte den blekaste blåa aning vad det var för slags parad men riktigt högtidligt och fint var det nog. Det kunde förstås ha varit någon slags övning inför "17. mai" men å andra sidan behöver man väl inte öva mitt i stan, eller? 

På vägen hem råkar jag ännu träffa ett par mormoner som vänligt försöker förmedla visdomen som ligger bakom deras budskap. Jag blir dock inte särskilt övertygad men trots det avslutas mötet med ett vänligt adjö. Det här var andra gången jag har träffat mormoner och det måste man nog säga om dem att de alltid är väldigt sakliga och trevliga även om jag nog misstänker att de inte får särskilt vänligt bemötande alla gånger av resten av befolkningen. 

***

Till sist till det viktiga: Concours Eurovision de la chanson! Så gott som ett helt års väntan är över och det är äntligen dags för Europa att samlas i musikens tecken. Hurra! De två semifinalerna tidigare i veckan gick nästan precis så som jag hade tänkt mig, jag undrar bara varför Norge inte fick någon plats i finalen. Låten var i alla fall mycket bättre än Greklands löjliga försök som ändå fick gå vidare. Nåja, livet är orättvist ibland. Det är i varje fall fint att resten av Skandinavien sjunger i finalen så har man i alla fall någonting att heja på. Utöver Norden tycker jag åtminstone om Serbien, Schweiz (även om deras sångerskas [d]-ljud låter ibland väldigt skumma) och Österrike (Jo, jag vet, men kraftiga Disney-smör-ballader har alltid varit min svaga punkt. Förlåt.). En extra liten tumme håller jag naturligtvis för lilla Finland och Axel Ehnström. Äntligen ett bidrag som jag är helt nöjd med; man blir ju riktigt stolt över att vara finlandssve... Øø... Unnskyld... finländare. Apropå det: Finalen i ishockey-VM kommer också att vara rätt så spännande. Tänk om man kunde vinna både Eurovisionen och VM i ishockey samma veckoslut. Det vore häftigt, vad? Oddsen är väl inte sådär väldigt höga för det, men det skulle nog vara en fin kombination. Ska vi hoppas på det då? Jo, men det gör vi ju... :)

Ha det godt!

Hallåj!

Dagarna och veckorna springer iväg från mig och jag vet inte vad jag skulle ta mig till för att få tiden gå bara liiite långsammare. Då jag i lördags spatserade hemåt från universitetet efter att ha suttit fyra timmar på biblioteket och läst, tänkte jag att man kanske på något vis borde förbereda sig inför den oundvikliga dagen när jag - bitter och ledsen i hjärtat - måste ta farväl av min kära hemstad och flytta tillbaka till Finland. Jag måste väl börja planera in en massa roliga saker i kalendern för sommaren för att förebygga den nästintill oundvikliga flyttångesten och för att göra återkomsten behagligare. Jag kunde nog gärna tänka mig att ta en liten semesterresa till Finland i sommar, men nu när jag vet att jag inte kommer hem till Norge och Oslo längre i höst, känner jag en enorm sorg. Vemod är bara förnamnet. Detta ska dock absolut inte missförstås på något sätt: Jag tror det var min bror som frågade en gång för någon vecka sedan om jag nu plötsligt har börjat avsky Finland på något vis, men så är definitivt inte fallet - tvärtemot, jag älskar ju Finland och därför tänkte jag tillägna detta inlägg just Finland och det som jag tycker är det bästa med det landet. Vi tar det här som förebyggande sorgarbete inför flytten, heh, det kanske hjälper en bit på vägen. Om jag nu glömmer bort någonting ytterst väsentligt, får ni gärna komma med förvånade kommentarer i kommentarsfältet nedanför. Detta är alltså mitt Finland. 

Språken - I Finland talar man svenska. Det svenska språket har långa, månghundraåriga traditioner i mitt land, och detta syns idag bland annat i att hela (knappa) 300 000 människor eller (knappa) sex procent av befolkningen fortfarande pratar svenska som sitt modersmål. Dessutom är kulturutbudet på svenska i Finland förvånansvärt bra, till exempel har landets äldsta teater, Åbo Svenska Teater, alltid haft en massa högklassiga produktioner i repertoaren. Det är också den teater som jag har besökt allra mest och kan rekommendera varmt åt alla teaterintresserade. Jag kom själv första gången i kontakt med svenskan antagligen via yoghurtburkar, mjölkpaket och liknande då jag förundrade mig över att ruusunmarja heter nypon på andra sidan burken och ykkösmaito ettans mjölk. Dessutom minns jag väldigt bra den tiden (som om det nu skulle vara så hemskt länge sedan) då jag parkerade mig framför vår televisionsmottagare tidigt på lördag morgnar och väntade ivrigt på helgens barnprogram. Eftersom det ofta kom något svenskt barnprogram före de finska som väl brukade börja klockan åtta, så såg jag förmodligen relativt ofta på de svenska också, och jag minns bra hur irriterande det var då jag inte kunde förstå ett enda ord av det märkliga språk som bl.a. muminfigurerna pratade med varandra.

Tack och lov så började jag åtnjuta statsfinansierad svenskundervisning från och med högstadiet, dvs. sjunde klassen i grundskolan. Det var en av de saker som jag väntade på med lite spänning innan skolbytet sommaren 2000. Den plugghäst som jag väl alltid har varit mer eller mindre, bad jag ibland till och med om extra läxor för jag tyckte det var så otroligt intressant och roligt. Jag skämdes lite för det då men nu, ett antal år därefter, är det ju lätt att inse vilken enorm satsning på framtiden det var. Härmed vill jag rikta ett varmt tack till alla de otroligt kompetenta lärare som upplyste mig om svenska språkets alla finurligheter både i högstadiet och på gymnasiet. Utan dem skulle jag antagligen aldrig kunnat bekanta mig och känna samhörighet med andra delar av Norden - åtminstone inte i den grad det nu har varit möjligt. Utan hyfsat bra kunskaper i svenska hade jag aldrig börjat studera vid ÅA och därmed aldrig heller stiftat bekantskap med en del alldeles bedårande personligheter som jag idag har äran att kalla mina vänner. 

Detta spårar nog ur lite grann nu faktiskt men jag bara måste berätta för er om ett litet litteraturevenemang på litteraturhuset här i Oslo för ungefär två veckor sedan som jag också deltog i. Det var egentligen en temadag som handlade om kärlek i litteraturen, men den största orsaken till att jag också släpade mig dit var att självaste Märta Tikkanen var på plats för att prata om temat i sin produktion. Jag har inte läst något annat av henne än Århundradets kärlekssaga (som alla som har gått kursen "Svensk litteratur I" vid ÅA) men jag tycker att hon är ganska sympatisk på något vis - men ändå kan hon konsten att uttala sig (och skriva också för den delen) ganska småironiskt och skarpt. På grund av förseningar i spårvagnstrafiken anlände jag lite försenat till auditoriet men missade lyckligtvis inte mer än tio minuter. Efter föredraget kom hon och satte sig praktiskt taget bredvid mig och jag hade en enorm lust att säga någonting till henne men tordes inte för jag visste inte vad skulle ha sagt. Ett "hej" kanske? Nå, det viktigaste är väl ändå att hon i slutet av sitt föredrag sa att hon älskar Norge (eller var det Oslo, månne?) Apropå kärlek... ;)

Just det, förutom svenska talar folk också finska i Finland som också råkar vara undertecknads modersmål. För mig personligen har finskan en enorm betydelse som språk som jag antagligen alltid kommer att kunna uttrycka mig allra bäst på. Det irriterar mig dock stundvis - eller ärligt talat rätt ofta - att jag inte kan någonsin nå upp till lika goda färdigheter i något annat språk hur mycket jag än skulle sträva efter det. På ett sätt är det nog också en bra sak för nu kan jag i alla fall ständigt försöka bli bättre och bättre även om det ideala tillståndet alltid kommer att förbli en utopi. Nej, men tillbaka till finskan: Om man ska ta modersmålsbegreppet riktigt strikt så är det ju en viss variant av det finska språket, nämligen den dialekt som talas i de sydvästra delarna av landet, som är mitt modersmål. Allt eftersom åren har gått har jag blivit mer och mer stolt över detta faktum och numera utövar jag min egen personliga språkpolitik som liknar mycket den norska idéen om att alla får tala dialekt i alla sammanhang, för jag anpassar mitt talspråk efter standardtalspråket bara om det behövs. Och dessutom: Får Heli Laaksonen prata dialekt i alla sammanhang, får jag det också. Så är det bara! Nu ska man väl också ge ett litet exempel på denna fina dialekt. Vi tar följande mening (kopierat från en artikel på hs.fi) både på standardfinska och på min dialekt med svensk översättning, så får ni kanske någon svag uppfattning i alla fall:

Standardfinska: Metsähallituksen mukaan Suomen metsissä kasvaa vielä paljon tieteelle tuntemattomia sienilajeja.

Dialekt: Mettähallitukse mukka Suame metsis kasva viäl paljo tiättel tuntemattomi siänlajei.

Översättning: Enligt Forststyrelsen (Skogsstyrelsen i Sverige) växer det många svamparter i de finska skogarna som fortfarande är okända för vetenskapen. 

Forskningscentralen för de inhemska språken har en fin översikt över de finska dialekterna på sin webbplats och där kan man bl.a. lyssna på ett långt dialektprov från Euraåminne som nog inte riktigt ligger alldeles i närheten av mina hemtrakter men av alla dialektprov på sidan är detta närmast min dialekt. 

 Lilla, fina Nystad där Nordbon har sina rötter...

På grund av att finska då är mitt modersmål och att jag därför också naturligtvis är bäst bevandrad i finskans uttrycksmöjligheter, kan jag garantera er - kjære blogglesere - att finska har en god del uttryckskraft och lämpar sig därför utmärkt för bl.a. poetiska ändamål. (Med detta vill jag ingalunda påstå att andra språk inte kunde ha minst lika bra variationsmöjligheter i sitt ord- och uttrycksförråd.) Kalevala - Finlands nationalepos - är ett (men bara ett bland miljoner andra) bra exempel på det. I skolan får antagligen alla finländare oavsett modersmål vara med på en viss genomgång av verkets struktur och handling, och det fick jag också men har inte ännu heller läst hela verket utan har fortfarande ett pocketexemplar (köpt förresten i Kungsbokhandeln i Ekenäs) väntandes i bokhyllan i Finland. Språket är i vilket fall som helst otroligt rikt och nyanserat i eposet och bara därför rekommenderar jag det åt alla som har ens någon liten susning om vad finska är för ett språk. Man kan ju bara bläddra i det för att förstå ungefär vad jag menar. För några veckor sedan lånade jag en svensk översättning av Kalevala av en av mina medkorister för jag var nyfiken på hur man kan ha lyckats översätta de komplicerade och mångfasetterade dikterna till ett annat språk. Jag måste säga att jag var mäktigt överraskad över hur fint slutresultatet hade blivit. Nu minns jag tyvärr inte vem som ska få äran för översättningsarbetet men vem det än har varit, kan det inte ha varit alltför lätt att få till och med rätt rytm med åtta stavelser i varje vers. Nu tänkte bjuda er på strof sex i första sången som jag tycker är på något vis speciellt vacker och, ska vi säga, nordisk:

Kölden väckte visor i mig,
regnet gav mig nya runor;
andra kom med himlens vindar,
vaskades ur havets vågor,
fogades ihop av fåglar,
susades av träd i skogen. 

Familj och vänner - Nu tycker någon kanske att jag borde ha börjat med detta tema men det var tyvärr inte det första jag spontant kom att tänka på. Ups. Oavsett placeringen i denna framställning tycker jag väldigt mycket om min familj. Även om vi kanske inte alltid har varit privilegierade att få gå den lättaste vägen här i livet (gäller antagligen alla familjer mer eller mindre), så kunde jag inte tänka mig en bättre familj. Familjen innebär också att man har sina rötter någonstans, man kommer liksom alltid att ha en viss bakgrund, något som hela ens självbild har grott utav. Jag tänker inte gå in på några detaljer men jag är i alla fall väldigt tacksam för den familj jag har. Tack för att ni finns. Släkten däremot... nejdå, skämt åsido, trevliga människor hela gänget - på sitt sätt. x)

Vänner då. Nu kan jag verkligen inte påstå att jag skulle ha särskilt mycket av den varan, men som jag har sagt tidigare så är det väl kvaliteten som räknas på den här punkten också, ik'? Det är vänner som ofta gör livet ännu lite extra roligare. Militärtjänstgöringen var för min del minsann ett super bra exempel på det, för typ den ända bra grej med hela milin (fs.) / lumpen (ss.) var att jag fick en god vän (Hälsning till P och hans numera utökade familj!) och då kan man väl också säga att de sex månaderna inte var helt bortkastade. Nej förresten, det var de nog... ;)

Efter att ha bott utomlands nu i två omgångar har jag numera vänner i olika länder också, vilket känns riktigt bra. Inte bara därför att man då alltid har ett billigt övernattningsalternativ om man vill besöka sina gamla studieorter x), men också för att det utvidgar ens världsbild och för att man kan prata olika språk med sina vänner. Hurra för det! :D Mina utländska vänner har nog ganska lite med Finland att göra men å andra sidan har jag varit den första finländare som många av dem någonsin har träffat och då är det ju plötsligt jag som är mitt Finland! Hoppas alla har fått ett positivt intryck tack vare mig. ;)

Maten - Italiens statsminister får tycka precis vad han vill om den finländska matkulturen, men den har absolut en god del positiva sidor i sig som jag ska nämna några av härnäst - sådana som är viktiga för mig, vill säga. Nu när jag har bott utomlands ett tag, har det blivit ännu klarare för mig vilka saker jag i matvägen gillar mest i Finland. Vi kan börja med brödet. Det bröd som jag helst vill äta är en aning surt, hårt och mörkt rågbröd - tack så mycket. I Tyskland står det Roggenbrot på varannan påse i butikernas brödhyllor men det är väldigt sällan de limporna når upp till mina förväntningar. Här i Norge har jag haft lite samma "problem"; det är ganska lustigt hur olika uppfattningar man kan ha om en så till synes enkel grej som 'rågbröd'. 

Mjölken. Kalla mig för kalv och säg att det inte är meningen att vuxna människor dricker mjölk, men jag tänker verkligen inte sluta dricka det. Mjölk har en så viktig del i min vardagskost att jag aldrig kunde ens tänka mig att ersätta den med något annat. Det beskriver mitt mjölkdrickande ganska träffande att en av mina rumskompisar en gång frågade om jag överhuvudtaget dricker något annat än mjölk. x) 

Några andra mindre saker som jag uppskattar i den finländska (mat)kulturen är bl.a. potatis som jag gärna äter i alla tänkbara former varav ett gott potatismos dock toppar listan, stark salmiak som jag bara måste få en viss "dos" av med jämna mellanrum och memma som tillhör mina absoluta favoriter. En helt vanlig men väldigt välsmakande och mättande husmanskost i bästa fall lagad av min kära mamma eller mormor står väldigt högt på min lista över matfavoriter. Det är nog ganska svårt att nämna någon specifik favoriträtt, men leverbiffar med potatismos, gräddsås och lingonsylt är i varje fall något av det godaste jag kan tänka mig.

Årstiderna - Jag uppfattar mig själv som riktigt lyckligt lottad eftersom jag har fått uppleva glädjen över att ha fötts i ett land med fyra årstider. Var och en av dem har sina sidor och jag hoppas verkligen att den oundvikliga, hotande klimatförändringen inte ruinerar våra årstider helt och hållet, för det vore nog synd. Tacka vet jag årstiderna att landskapet och naturen runt omkring en visar olika varierande sidor av sig, vilket gör att livet här uppe i Norden är så deilig som det är. MEN på grund av det lilla faktum att jag är en hängiven vintermänniska ut i fingerspetsarna, tänkte jag ännu en gång säga några ord om vinterns härlighet. När vintern är som bäst, dvs. temperaturen ligger någonstans mellan -10 och -15 grader, det är rikligt med snö till och med i landets södra delar och solen skiner på de glittrande snödrivorna, är jag som lyckligast, har jag kommit fram till. Det är då man ska spänna på sig skidorna, ta en härlig lång skidtur och låta den uppiggande kölden nypa kinderna röda. Efter skidturen kan man njuta av de stämningsfulla vinterkvällarna, läsa bra böcker, tända några ljus och eventuellt sjunga och spela några julsånger om det råkar vara aktuellt just då. För mig finns det inte något bättre. Nu när somrarnas hetta har de senaste åren blivit så extrem och plågsam, har min övertygelse om vinterns särställning bland de fyra årstiderna blivit bara starkare. 

En vintrig järnvägsstation i Karis. Oj, som jag längtar... 

Till sist tänkte jag visa en kort video på 29 sekunder som jag själv har filmat med en nybörjar-Canon-kamera i mina darrande händer. Det här är den allra första videon jag någonsin har gjort och det syns naturligtvis i slutresultatet. (Dessutom har jag gjort filen lite mindre för internetbruk.) Hur som helst så var jag ju i början av april på vårens sista skidtur i Nordmarka och på många ställen hade små bäckar brutit sig igenom de tjocka snölagren som ett sista klara tecknet för att våren var i antågande. (I och för sig har videon igen ganska lite med Finland att göra, men det kan ni helt enkelt strunta i.) Så varsågoda, en norsk smältvattensbäck: